The End. För ett tag iallafall…

Jag antar att de flesta vet att jag inte befinner mig på etiopisk mark längre. Det är lite synd när man inte får det visum man tänkt sig att få. 15 dagar är rätt så stor skillnad jämför med två månader som var tänkt.

Jag har iallafall fått fira både jul och nyår hemma i Sverige vilket varit roligt och nice på många sätt och vis. Det känns skapligt bra att få träffa sin hjärtevän efter att inte gjordt et på fyra månader kan jag avslöja. Nu är han i Addis istället för mig. Så kan det gå när man inte veta vad som händer i framtiden när man bokar biljett.

Så, det tog slut med Addis för denna gång, men jag har starka förhoppningar om att det inte var sista gången.

Annonser

Hyllning!

En hyllning till den fräschaste 65 åring jag känner: Birgitta. En riktigt bra person som har varit här och bott med oss i 6 veckor och varit som både äldre och mogen vän samt lite åt mamma hållet. Kan man se ut såhär när man är 65 så längtar man ju typ efter att bli så gammal!

Miss Mary Teacher

På måndagar och tisdagar har jag lektioner i tre olika klasser på en av Wins Souls skolor. Jag gillar att undervisa, särskilt när eleverna är glada och lyssnar intresserat, vilket äldsta klassen gör väldigt bra. Med kroppsspråk och gester kommer man väldigt långt utan översättning, men det är ju svårt att undervisa i 40 min bara genom det, så därför tolkar Abezu åt mig också. Idag undervisade jag om Tuberkulos som är väldigt vanligt här och om rökning och hur det skadar både kropp och plånbok. Det är nice att känna att den kunskap med förmedlar verkligen ha betydelse och få många positiva konsekvenser i barnens liv.

Något så exotisk som en afrikansk marknad.

För några dagar sedan tog Abezu med mig till en ”typical African market” som hon själv uttryckte det. En upplevelse lite utöver det vanliga och väldigt kul att få se. Mycket människor,många dofter, mycket grejer; grönsaker, kryddor, djur, ägg, köksredskap, sånt som var gjort i plast, metall eller tyg… med mycket mera!

Jag var mer utstirrad än vanligt (antar att inte så många ”ferenjis” kommer till den sortens marknader så ofta). Lyckades i vilket fall  imponera på mannen på bilden med mina otroligt omfattade (ehum) amarinjakunskaper. Man räknar inte så mycket med att ferenjis ska kunna amarinja heller. Men som jag brukar säga med glimt och blink i ögat till de etiopier jag pratar med; Ene amarinja gobez?! Alltså: Visst är jag duktig på amarinja?! Den repliken går alltid hem och följs av skratt med blandade ironiska och seriösa medhållanden.

Så kan det gå…

…när etiopiska myndigheter inte vill ge visum till den svensk som så önskar. Då får man packa sin väska och åka hem. I mitt fall blir det den 13:dec jag landar på svensk mark.

Händelseförloppet lyder som följer:

Jag försöker få förlängt buisniess visa med två månader – får 15 dagar. Tänker då att jag kanske kan få ett turistvisum lite lättare och turista de sista veckorna. Fin tanke, men en omöjlighet i verkligheten visar det sig. ”No one will believe that you will become a tourist after have had a busniess visa!” (Inte ens att jag hävdade att jag var en god och väluppfostrad kristen som aldrig skulle ljuga om sådana viktiga saker ändrade beskedet.) Inget mer snack om den saken efter att ha träffat en glad kvinna som gav ett tråkiga nyheter på Immigration department.

Enda chansen att få stanna kvar efter att ha bockat av visachanserna var då att söka ett så kallat ”working permit” då man med detta i sin hand får stanna ett år om man vill. Tyvärr visade sig de etiopiska myndigheterna vara alltför struliga för att även detta skulle vara möjligt. Jag fick hissa vit flagg och säga I surrender.  Så kan det gå.

Så då vet ni. Jag kommer hem till jul. Det känns lite trist men ändå inte så tokigt, det är många jag längtar efter att få träffa…

Toppentur

I lördags morse steg jag och min norska vän Svanhild upp 5.15 för att bestiga etiopiska fjäll. En timme med jeep utanför Addis ligger det lilla berget som är morgonens destination. Det är riktigt härligt att vandra uppför; naturen är så ren och tyst och det växer massa fina blommor överallt (hurra!) och doftar massvis av de färska kryddor som växer på marken. Kl 9.00 är vi på toppen på 3100 meters höjd och äter där vår medhavda frulle. På väg upp har vi gått genom moln och dimmor, men på nervägen spricker molntäcket upp och vi ser plötsligt den storslagna utsikten och hur högt upp vi är. Det är Yeah, yeah! och Wow, wow!

Att gå på tur är kul. Särskilt med norrmän. Det känns så genuint och äkta på någe vis när man gör det tillsammans med dom.



Levnadsstandard?

Idag blev jag bjuden på kaffe tillsammans med lärarna på skolan efter att ha hållt två lektioner om ”intestinal diseases” (olika sorters mask i magen man kan ha allstå).

Det är en familj som bor på skolans compound och där serverades det nu kaffe; starkt och sött, äkta etiopiskt, nymalet och alldeles färskt.

Jag kliver in i det  rum som utgör hela huset. Det är stampat jordgolv. Väggarna består av delvis plåt, delvis tjocka trädgrenar tätt sammansatta och där springorna tätats med åsnebajs. På insidan är det till viss del isolerat med pappkartong. Det finns ett fönster, men det är inte gjort av glas utan av genomskinlig plast istället och som det dessutom är ett och annat hål i. En ensam glödlampa hänger ner från taket i en sladd. Där står en säng i ett hörn och en säng i ett annat. En hemmasnickrad soffa i trä med ett spänt och håligt tyg över.

Kaffet är vansinnigt gott och stämningen också den väldigt god, men jag har så svårt att föreställa mig hur man faktiskt kan bo och leva på det där sättet. Uppenbarligen så kan man.